Att leva bredvid någon som vill dö

- Hur tänker du att jag ska reagera och känna när du säger att du tänker dö? Frågar jag.

I huvudet är det fullständigt kaos och tårarna rinner nedför kinderna. Det känns nästan som att jag redan har förlorat denna person, och som att sorgeprocessen redan har börjat. Ändå är människan kvar på tråden och vid fullt medvetande, med ett hjärta som fortfarande slår. Personen är by all means levande, enligt alla definitioner och ramverk – men jag förstår också att personen samtidigt inte är där. Den jag pratar med nu är inte samma människa som jag haft bredvid mig genom livet. Det är ett tungt, mörkt geggigt överkast som ligger över människan och sakta suger ur själen ur den jag älskar mest i hela världen. Som en fucking jävla dementor. En dementor som suger i sig alla goda minnen ur sina offer, och lämnar den kvar med inget annat än minnena av deras värsta händelser i livet och en fullständig tomhet.

- Du får ju tänka på de fina minnen och stunder vi har delat, att jag älskar dig och att jag kommer att få frid. 

Svaret jag får vrider runt mitt hjärta som en griptång och fullständigt kramar ur den sista luft som finns kvar därinne. Smärtan är definitiv. Den gömmer sig inte ens längre, eller smyger diskret bakom mig som en skugga – utan nu står den rakt framför mig och hånflinar mig rakt upp i ansiktet. Och jag har ingen Patronum kvar som jag kan ta fram mot denna dementor. Ingenting jag säger biter, ingenting jag säger hjälper. Så nu testar jag att skriva istället. Jag vet inte ens om du kommer att bemöda dig att läsa ända hit, men jag skjuter med alla lösa skott jag har och hoppas att något ska träffa ditt hjärta tillslut.

Du, som inte vill leva längre.

Jag vet att du känner att du har kämpat klart. Att du inte orkar med fler motvindar eller fler fighter. Jag förstår verkligen smärtan i att se det man har byggt upp så länge rasa rakt framför ögonen. Hopplösheten, sörjan, tyngden. Du vet precis som jag att vi båda har haft våra beskärda delar av motstånd i livet – men det som utmärker oss är just att vi inte ger upp. Du ger inte upp, och jag ger inte upp. Vi drar varandra parallellt framåt och är varandras soldater när den ena inte orkar. Ibland drar du, ibland drar jag – men själva grejen är att vi rör oss framåt tack vare varandra. I all jävla skit har vi ändå lutat oss mot varandra för att hålla balansen. Och nu faller du.

Nu faller du, och du ligger djupare ner än du någonsin gjort. Jag sträcker mig allt vad jag kan för att nå dig där nere i avgrunden, men mina armar räcker inte. Du måste sträcka dig du med. Jag vet att det gör ont, och jag vet att du inte vill. Du ser inte meningen i det, men det gör jag. Jag ser meningen i ditt liv även när du inte gör det, och jag behöver bara att du ska lita på mig när jag säger att jag ska hjälpa dig tillbaka till den igen. Lita på mig och låt mig bära dig. Sträck ut din hand så att jag kan nå den.

För det som kommer att hända om jag förlorar dig är att den bas jag haft i hela mitt liv kommer att dras undan och hur mycket du än säger att du inte menar att skada mig så är det precis vad du kommer att göra. Du är min vapendragare, min side-kick och min batman i en och samma person – och helt ärligt, hur skulle Robin klara sig utan Batman? Hur ska jag kunna möta framtiden utan den människa jag alltid delat dåtiden med? Vem ska jag vända mig till och prata om allt vi gått igenom tillsammans när du inte är kvar?

Du är tillåten att känna precis vad du vill
Jag kommer inte försöka säga att det du känner och tänker är ologiskt. Efter allt du har gått igenom sista året så är det inte konstigt att du mår som du gör. Men det är helt okej att inte må bra. Det är här vi andra finns runt dig, och hjälper dig. Det finns en annan sida på detta, och du kommer att må bra igen –om du bara vågar tro på att vi kan lösa det ihop. Om du vågar kompromissa med din svartvita sanning som du sitter fast i just nu.

Jag såg det här citatet igår och tänkte på oss. Du behöver inte söka efter perfektionen, du är en jävla jedi på att bemästra kaos och jonglera livet med bakbundna händer och ögonbindel, ståendes på ett ben på en skör lina. 

Nej, det är inte bekvämt alla gånger – och ja, jag förstår att du önskar att det vore lättare. Att det skulle gå att lösa detta i en handvändning. Vi är inte där än, men vi tar oss dit. Du tar dig dit, och jag går bredvid dig hela vägen.

Så älskade du. Bara lev. Fortsätt bara andas, så lovar jag att hjälpa dig med resten när du är redo. Inget annat mäter samma värde som dina andetag. Inga materiella prylar, inga pengar i denna värld. Ingenting väger tyngre än att ditt hjärta får fortsätta slå. Så håll dig bara levande och låt mig finnas där. Vi tar oss ur detta, precis som vi tagit oss genom mörker förr du och jag.

Välkommen till 2019 din rebelliska lilla jävel

Jag tycks ha fastnat i en existentiell kris som är lite omtumlande.
Kanske är en sen 30-årskris, en reaktion på att bli förälder eller bara en naturlig insikt man förr eller senare måste bearbeta. Eller så kanske det bara är jag. 

Det sistnämnda vore faktiskt typiskt egentligen.

Oförmåga att känna mig fullbordad i nutiden
Den här existentiella krisen handlar om tid och om eror. Om livets byggstenar i form av tidsbegränsade block som byts ut med jämna mellanrum, och min nyfunna oförmåga att kunna hantera övergångarna mellan dessa block. Som att jag har någon form av separationsångest från allt och alla i mitt liv. En önskan om att allt ska vara statiskt, trots att jag samtidigt också hela tiden vill framåt i livet, och samtidigt som jag kan fastna i gamla fotoalbum och dagböcker i timmar för att längta tillbaka till någon form av inbillad fullständighet som fanns i dåtiden. En känsla av att aldrig vara riktigt nöjd i nutiden. Alltid en skadad kant någonstans eller en lös tråd i sömmen.

Och nu när jag samtidigt läser mig fullmatad om olika teorier om barnets utveckling så kan jag inte låta bli att försöka hitta svaret på mina funderingar däri. Vad är orsaken till den här känslan av att aldrig vara riktigt hel? Ligger det i någon otrygg/ambivalent anknytningsstil, i objektrelationsteorin eller i en utvecklad jagsvaghet som fått fäste och sedan grott ur de delarna av min uppväxt som varit mindre idylliska än andra delar? 

Vad är det egentligen som gör att vi människor blir som vi blir?

När en era byts ut mot en annan
Ett konkret exempel på den här krisen är min oförmåga att sluta älta min morbrors bortgång.
Jag är på det klara med att han är borta, och jag har sörjt. Men jag känner fortfarande en form av ångest över att inte kunna förändra det. Att inte kunna spola tillbaka tiden och träffa honom igen. En ångest över att han inte finns här nu och kan träffa min son. Jag blir arg på det faktum att Villiam aldrig kommer få möjligheten att träffa honom, och den här ilskan och maktlösheten släpper liksom inte.

På samma sätt får jag nästan en svindlande känsla när jag ser tillbaka på de olika block som funnits i mitt liv och att de är över. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tvingar mig själv att acceptera att de tiderna inte längre finns.

Barndomstiden på Hästberg i Falun, den vilda tonårstiden på Bjurhovda i Västerås, de ambivalenta åren på gymnasiet där jag aldrig kände att jag hittade en plats. Därefter kom det ungvuxna steget med flytten till Falun och åren på Högskolan. Känslan av att kunna något, och att bli någon. Sen kom diagnosen och åren med total själslig förvirring. Jakten efter mig själv. Manierna och depressionerna som avlöste varandra och den där skräcken som sätter sig i en människa som upplevt sin första panikångestattack. Rädslan för att leva liksom.

Sen någon ny form av livsstil. Försöka hitta fotfäste som individ efter att ha levt i ett långt förhållande som tagit slut. Den där nötande frågan som jag hela tiden ställde mig själv: Vem var jag utan han? Där fann jag jobbet på Releasy och kände att jag blev någon igen. En arbetsmyra. Karriärskvinnan. Ville så gärna stå stadigt och nå nästa trappsteg i livet liksom. Hade så bråttom framåt för att det gjorde för ont att se bakåt. Jag tog ännu ett karriärsteg, och ännu ett till. Och sen så kraschade allt. 

Den här inbillade versionen av mig själv som karriärkvinna var inte byggd på någon stabil grund, något som märktes av att det räckte med ett par motgångar på jobbet för att jag skulle rasa helt.

Och så står jag här, igen, och funderar på vem fan jag är
Skrapar med foten i gruset och biter på naglarna. Har slutat röka för snart 3 år sedan för att det var bäst så, men jag saknar de där jävla cigaretterna varenda dag. De är det enda som liksom följt med som en trygg kompis genom livets alla faser och livets alla kriser, och nu finns de inte här de heller som en tröst. Jag blickar mot himlen och evigheten och alla stjärnorna och funderar på om universum har ett stopp eller inte. De säger att det är oändligt, men jag har aldrig riktigt kunna greppa det perspektivet. Jag mår bättre av att se struktur i saker. Att kunna förutsäga saker.

Att säga att någon kan vara oändligt är ju att ge demonerna fritt spel i huvudet. Då kan ju även den här ångesten vara oändlig. Döden kan vara oändlig. Jag kan vara oändlig, och det vill jag inte. Jag vill inte vara jag jämt och ständigt.

Men ja, här är livet igen iklädd den där klänningen som är sydd i ett tumultartat mönster. Tryggheten kastas runt igen, och något fotfäste är det inte tal om för tillfället. Försöker flyta på, du vet: hakuna matata, carpe diem och mañana mañana. De säger att mindfulness är lösningen, men den enda frekvensen jag lyckats nå med min hjärna hittills är den där kanalen som spelar mindfuckness hela dagarna. Om och om igen.

Att skriva brukade alltid vara lösningen men jag har blivit rädd för orden på sistone.
En skrivkramp som vuxit ur känslan av att ha tappat bort mig själv.
För att skriva måste jag vara jag, och jag har nog inte varit jag på ett tag nu.

Men nu har jag gjort ett tappert försök, och samtidigt som någon del av mig bara vill radera allt och hålla käften, för att det är vad jag gjort bäst sista åren, så har jag en annan starkare del som vill göra uppror. Så jag lät hen komma fram idag.

Välkommen till slutet på 2018 din rebelliska lilla jävel. Ta en alvedon och se till att du har säkerhetsbältet på, för nu börjar åkturen in i 2019. 

Where there is desire, there is gonna be a flame.

Det borde vara så enkelt.
Så som det var tänkt, på ett själsligt plan.
Närheten, tryggheten och känslan av att höra hemma.
Tvåsamhet.
Det låter så enkelt och det känns så enkelt.
Men enkelt är det sista det är.

Where there is desire, there is gonna be a flame.

För nästa del i ekvationen är människan. Så komplex.
Så många lager och nyanser som inte alltid går stick i stäv med varandra.
Tankar, känslor, beteenden, behov.
Hur kan människan hantera kärlek så rent som det var avsett i en värld där egoistiska behov prioriteras framför tvåsamhetens bästa. Där drifter och egot vinner över respekten och moralen.
Där vi rör oss i en undergroundmiljö med svek runt hörnet i varje människans bostad.
Bakom var tredje person finns en historia om ett svek och ett krossat hjärta.

Människans behov. Ett rovdjur och ett däggdjur med drifter.
Det måste förstås och accepteras, säger alla. Man måste förstå det.
Människan har drifter. Drifter vinner.
Det är vetenskapligt. Det är bevisat. Det är den ultimata sanningen.
Kanske är människan inte menad att vara monogam?
Kanske är vi tänkta att leva i polygami.

Where there is a flame, someones bound to get burned

Om vi skyller på dåliga omdömen och snedsteg så kanske vi förhindrar någon
form av sann natur att träda fram, tänker jag. Vi sätter förväntningar som är för höga.
Vi förväntar oss att det ska fungera på ett visst sätt, och sätter våra regler och ramar
utifrån det. Och sen faller vi hårt och långt när vi blir motbevisade. Slaget när huvudet
når asfalten är ihåligt och det är inte hjärnsubstans som färgar trottoaren röd.
Det är alla hopp och drömmar och all längtan som rinner ur oss.
Det är rött. Kärlekens färg. Men det rinner ur oss och försvinner.
Och världen som tidigare var som Avatar blir istället som i Sin City.
Du vandrar bland spottloskor, prostitution, fylla, doften av sperma och dimmor av ångest.
Allting har ett visst lager av smuts.

But just because it burns doesnt mean you gonna die

Och omvändningen blir som det sista kapitlet du läser i barnboken innan du blir motbevisad om
att magi och trolleri inte faktiskt finns. När mamma eller pappa säger att du måste växa upp.
Tomten finns inte. Inte påskharen heller. Come on, väx upp.
Det är den tomma känslan när du sett klart din favoritserie och förstår att det inte finns något mer.
Allt var bara påhitt.
Drömmarna.
Magin.
Glittret.
Och du måste ta på dig skorna och jackan och kliva tillbaka till verkligheten.
Du måste växa upp.

You gotta get up and try, try, try

För det var bara i min värld det fanns.

Och min värld, har jag förstått, är allt annat än något självklart.
Min värld är snarare unik. Jag är väldigt unik.
Och det är en sanning som smakar beskt.

Lojalitet. Respekt. Tillit. Ärlighet.
Sådant jag alltid levt efter och eftersträvat.
Lika enkelt som att andas.
Lika självklart som att gå.

Jag kan aldrig sätta mig själv i ett eget perspektiv, för jag är alldeles för holistisk för att förstå
att alla val som görs i detta liv ger konsekvenser av något slag. Mina behov kan aldrig få vara orsaken att såra någon människa. Mitt ego får aldrig vara det som fäller en annan människa dubbelvikt i tårar.
Konsekvenser av det slaget hade brutit ner mig totalt.
Jag hade inte kunnat leva med mig själv.

Så jag öppnar upp. Ser helhet i allt. Gör medvetna val och låter inte drifter styra över hjärna och hjärta. För att enda sättet för mig att känna mig komplett är att vara en så god människa som möjligt. Jag kan inte vara smutsig. Oren. Oärlig.
Det skulle hinna bryta ner mig långt innan det bröt ner någon annan.
Känslan av att vara den som hugger.
Den som håller kniven som vrider om någon annans hjärta.
Det finns inte.
Det får aldrig finnas.

You gotta get up and try, try, try...

"Tekniskt fel, vänligen återkom senare".

Jag önskar jag kunde prata om det.
Men det har blivit "That-thing-that-we-do-not-speak-out-loud".
Det har blivit Voldemort och jag brukade vara Harry Potter.
Jag brukade inte känna rädsla inför att uttala det högt.
Men jag kan inte längre.
Det har skapats en mur på insidan, som håller fast saker på insidan
och ser till att det inte kan rymma. Att det aldrig uttalas.
Allting har kedjats fast vid själen och jag kommer inte loss.

På ett martyriskt vis vill jag ha det såhär.
Det är liksom en viss tjusning i att ha så mycket liv på insidan som endast ett
få utvalda någonsin får inträde till. Det blir en hemlis som jag känner syns i blicken.
I gesterna. I varje möte. En viss elektrisk attraktion liksom. Det är något förtjusande i att
vara den enda alone som vet om min styrka. Och vad jag genomgår, på daglig basis. Utan att någon har någon aning.

Något mystiskt attraherande i att blicka ut över världen, handforma en väg av lycka, framgång och styrka - och få responsen att ytan fungerar. Att den lurar precis som den ska. Att ingen, någonsin igen, ska kunna ta mina svagheter och nyttja dom emot mig. Ingen ska någonsin igen kunna ha en hake och ett fäste i mig. Ingen får någonsin igen få mig att känna mig värdelös.

Ingen.
Någonsin.
Igen.

För jag har skapat mig själv, från scratch. Och jag har byggt upp det liv jag vill ha.
Och ingen, kan någonsin igen, ta det från mig. Jag är untouchable. Utåt.

Men så kommer dagar som idag. Och det gör dom, emellanåt.
Dagar där benen inte håller, lungorna inte arbetar och huvudet inte hittar klarhet och struktur.

Jag vill betrakta det som en form av systemunderhåll. Någon som behöver göras med alla väluppbyggda system emellanåt. Man går in i varje enhet, varje etta och varje nolla och man rensar. Bort med cachen, de lagrade små datafilerna med gammal information. In med nya plugins, nya kommandon och nya koder. Fräscha upp. Snabba upp. Snygga till.

"Tekniskt fel, vänligen återkom senare". 

Dagar som idag.
Jag rebootar mig själv.
Formaterar om mig själv och det system jag byggt upp på insidan.
Den soldat jag behövt bygga i ren överlevnadsinstinkt.

Och jag önskar jag kunde prata om det.

Återgå till att vara en stolt representant av min sjukdom och vara det exempel som visar att,
det går. Man fungerar. Man är inte dum i huvudet. Du skulle aldrig märka det ens en gång.
Du skulle aldrig märka det om jag inte berättade det.
Men det gör jag inte.

Jag skäms inte för mig själv. Jag är stolt. Jag är så grymt jävla stolt och imponerad över mig själv att jag ibland får lite storhetsvansinne. För att jag har tacklat mig igenom alla dessa saker, och alla dessa händelser och jag har tacklat mig förbi något som 18-20% av andra med samma tillstånd inte tacklade sig igenom, utan som innebar döden för dem (Jadå, statistiken är korrekt och från 24:e Februari 2014)

Jag har gjort det andra inte förmådde. Att bränna upp mig själv och födas på nytt som en fågel Fenix. Med min struktur. Mina rutiner. Mina krav på vardagen. Det har blivit en box ibland med fyra tunga väggar, och det har stundvis varit grått och regnigt. Men det är min box, och jag är en soldat i min egen box. Jag är en soldat i min egen box som tack vare envishet, tonvis med läsning om sjukdomen och hundratusentals frågor till läkarvården har fått mig att ställa mig upp igen. 

Och det ger mig ett storhetsvansinne ibland, kanske i kombination med det martyriga - att jag har den här historian bakom mig. Jag har gått många fighter i ringen som få vet om, och jag står upp ändå. Strong and tall. Och ingen vet, för jag berättar inte om det. Längre.

Men min box har sin förklaring. Jag är inte egentligen en tråkig rutinerad person med kontrollbehov över mitt liv. Jag styr och jag ställer, och jag skapar struktur - men jag gör det medvetet och jag gör det förebyggande. 

"Vissa gener utgör kroppens egen klocka. Det är möjligt att en X-sjukdom påverkar hur fort den tickar. (...) Att somna och vakna på regelbundna tider är den viktigaste faktorn. X sjuka kan vara särskilt känsliga för störningar i den dagliga rytmen, vilket kan framkalla sjukdomens symtom. Störda sömncykler, som vid skiftarbete och jetlag, höjer risken för nya skov. Sjukdomen är ofta årstidsbunden; X infaller oftare när höstmörkret faller och omvänt är det fler X och X under våren. (...) 

Med andra ord så bestämmer jag lite själv hur sjuk jag vill vara och inte. För sålänge min struktur rullar på som den ska känner jag aldrig av sjukdomen ens en gång. Men när något händer med sömnen, med kroppens fysiska tillstånd, med väderomslag eller övriga förändringar - då smyger sig symptomen fram igen. 

Så ja, lite kontrollbehov har jag allt. Men detta system jag byggt, damn it. Jag är det enda som kan det. Jag måste få ha kontrollen. Det havererar annars, och då havererar jag. Och jag vägrar. 

Men dagar som idag när systemet hackar lite och visar på brutna länkar och andra uppkopplingsbitar, då önskar jag att det fanns någon mer som kontrollerade systemet. Någon att vila på, luta mig mot och hämta andan i. Men jag är .så. rädd att bjuda in någon. Att öppna upp och visa. Att dela med mig av den inre sidan. 

Delvis för att jag är rädd att ingen skulle förstå. 
Delvis för att jag är rädd att förändra bilden av vem jag är.
Och delvis för att jag är rädd att låta någon in så nära.
Ju närmare man är, ju lättare kan man peta in en pinne i hjulet och stanna upp hela systemet.

Och jag vet. Alla räds det inte. Jag har änglar i mitt liv som vet om hela situationen och ändå finns runt mig och älskar mig gränslöst. Som vet vem jag är, och att jag är jag. Jag är inte sjukdomen.
Kunniga och empatiska nog att förstå helheten, 

Men så finns det dom som valde att gå. Där det blev för tungt och svårt, och läskigt.
Och det är i dessa separationer rädslan började. I känslan av att inte vara värd det.

Så jag pratar inte om det. Längre.

Leading toward success

De flesta personer spenderar en större del av sitt liv på sin arbetsplats. Det som därmed sker där, både i verkligheten och i mötet människan emellan kommer därmed att ha en stor betydelse.

Leading toward success. För mig handlar ledarskapet om den ständiga respekten för människan, den ständiga utvecklingen och lärandet. För att kunna lära som en god ledare tror jag att man som god ledare också bör vara en god kommunikatör. På endera sätt får jag för mig att de här två sakerna hör ihop. Ledarskap och kommunikation. Det handlar om att kunna kommunicera uppdraget, och att förstå att den enskildes perspektiv inte alls nödvändigtvis per default kommer att vara same same som alla andras. För att leda en människa mot ett mål måste man först och främst börja där han eller hon är, och förstå det han eller hon förstår. Gör man inte det så spelar det ingen större roll att man varken kan eller förstår mer.

Det handlar om balans mellan krav och rättigheter, på många fläckar. Kanske framförallt i min buisness som är väldigt resultatorienterad. Vi mäts mot konkreta siffror och mot prestation. En omöjlighet att frånkomma i den världen som callcenterbuisnessen utgör. Och det är många gånger jag hamnar i en diskussion om det här. "Det är omöjligt", "Man hinner inte" och så vidare. Men i lika många fall ser jag personer som sätter prestationsmål utan att ägna ett ögonblick åt att reflektera över det. Som säger att "Jag brukar inte kolla det där. Jag fokuserar på att sköta det jag ska göra", och som ändå ligger över förväntade prestationer. Intressant hade varit att upptäcka vad som utgör skillnaden här, men min egna hypotes är ändå att vi landar i individuella olikheter. Och kanske framförallt, hur vi väljer att fördela vår arbetstid och prioritera.

Två ledarskapsforskare studerade detta, och ett citat följt av Jeffrey K Liker summerar ganska bra deras fynd; "De flesta affärsprocesser är 90% slöseri av tid, och 10% värdehöjande arbete". Jag måste säga att jag tror på en uns av sanning här. Ställ dig själv frågan; "Om du på ditt jobb varje dag bara gick dit, gjorde det du skulle och gick hem, utan att bli upprörda, ha konflikter med varandra eller kunder, och friktion i arbetet - när skulle du kunna gå hem?". I ledarskapsforskarnas undersökning svarade majoriteten "Mellan 10:00 - 10:30":

Faktum är att vi nog är våra värsta tidstjuvar till syvende och sist, när det kommer till effektivitet och produktivitet. Det är lättare att söka yttre faktorer som förklaring på att vi inte presterar det vi förväntas än att vända det skådande ögat inåt.

I mitt ledarskap kan jag inte offra ett långsiktigt mål mot ett kortsiktigt. Det vore att svika min inre kompass. Om en person inte presterarar i enlighet med vad denne förväntas ser jag det som ren idioti att bara tillföra personen mer arbete. För stark resultatorientering skapar bieffekter som i sin tur går stick i stäv med det långsiktiga målet. En för stark resultatorientering motverkar innovation, det gör att man tummar på kvaliteten. Ett "pinnjagande" av personal här blir ett felfokus. Min roll som ledare här blir att istället identifiera de processer och rutiner som är ofungerande. Som gör att man inte kan nå målen. Att öppna upp till diskussion med teamet, och förstå vad dom förstår. Att hitta vari energitjuven i processerna ligger och eliminera den.

Att det sker förändringar inom organisationer kan tyckas som en självklarhet, men är långt ifrån självklart för alla. En del människor upplever oro när förutsättningar förändras och behöver längre tid på sig att landa i nya rutiner och riktlinjer. Arbetar man som jag i en callcenterbransch så är sanningen alltid dagsfärsk. Morgondagen kan innebär nya riktlinjer. Det här kan självklart bidra till en enorm stress hos människor. Och om jag som ledare vill stimulera ett team till kan hantera detta och engagera sig i i det så måste jag förstå både mig själv och mitt syfte i första hand. Jag måste ha en tydlig värdegrund att utgå från och en tydlig inre kompass. Jag kan aldrig gå vägen åt andra, men jag kan visa i vilken riktning den leder.

Men det handlar också om att stimulera teamet till att lyfta blicken och se organisationen som det system det är. Att få dem att i sig själva hitta motivationen och orsaken till att vi gör det vi gör, och se helheten. Även om det finns delflöden så måste det slutliga syftet vara tydligt, och alla måste få involveras i känslan av att uppnå det. Gör dom inte det så ligger inte felet hos dom, utan hos mig. Och jag får omvärdera och omkalkylera mitt ledarskap.

Jag har exempelvis därför alltid förhållit mig ganska lugn i relation till fel. Det vill säga att någon i det team jag coachar utför ett konkret fel. Något man inte får eller kan göra. Jag har alltid försökt hålla det kvar på den nivå att "sådant händer", och hellre fokuserat på att stimulera reflektion och tänkande kring det. En reflektion som måste ske hos medarbetarna själv, inte via mina pekpinnar. Att låta dem man leder själva få reflektera över varför det som blev fel, blev fel. See the big picture. Försöka sig på att se hela kedjeprocessen framför sig, i visionen. "Om jag gör såhär, så blir det såhär där borta, och då kommer detta att ske". Jag vill stimulera nyfikenheten och viljan att lära, snarare än att trycka ner någon i en skamvrå med en hatt.

Så ibland stannar jag  upp och funderar på vem jag är, och varför jag gör det jag gör. Och ibland ifrågasätter jag att jag är rätt person att driva ett team, när resultaten fallerar kortsiktigt och när jag ser hur personer nästintill kryper under sin egen hud av alla problem de ser omkring. Men jag får ibland påminna mig själv om det här med perspektiv och gruppdynamik. En del personer kommer alltid att se problem snarare än lösningar. Och återigen går jag tillbaka till "För att leda en människa mot ett mål måste man först och främst börja där han eller hon är, och förstå det han eller hon förstår. Gör man inte det så spelar det ingen större roll att man varken kan eller förstår mer." Jag måste påminna mig om våra sociala arv, våra olika uppväxter, våra olika kontexter och olika delar i våra livscirklar som gör oss till dom individer vi är. Eftersom jag själv är så oerhört inbiten i att alltid alltid hellre lägga energin på lösningen än problemet är det lätt för mig att säga att annat vore galet. Men det är ju jag. Inte den person som sitter framför mig. Så om inte jag förstår dennes prioriteringar, varför skulle denne förstå mina?

Ändå finns ett citat jag kom över häromdagen jag har med mig i åtanke.

"You can either make yourself successful, or you can make yourself miserable.
The amount of work behind is the same"

Så vem är jag som ledare? Under bra dagar skulle jag referera till mig som Nelson Mandela. Under sämre dagar som Hitler. Men om jag blickar inåt, mot den den inre kompassen igen - så tror jag på det man kallar för autentiskt ledarskap. Och jag har genuin tro på att alla kan. Precis alla. Hur man sedan tar sig till framgång och vilken hinder man måste kliva över är individuellt. Våra hjärnspöken och låsningar på vägen är alltid olika. Jag är relationsorienterad, i första hand. Mitt fokus är snarare mina medarbetares utveckling, behov och trivsel på arbetsplatsen är resultat, planering, instruktioner och krav. På ett annat sätt är jag också en kameleont, som mer än gärna ändrar mig själv och mina beteenden utifrån situation. Om jag ska kunna coacha andra i att våga testa, måste jag också kunna göra det själv. Det är en av de absolut mest grundläggande stenarna.

Självklart måste jag i mitt ledarskap även ha kontroll. Men det är en stor skillnad i att kontrollera en situation genom att manipulera den, eller genom att styra mot ett ökat värde. För att nå det ökade värdet använder jag redskap som hellre motiverar och coachar medarbetare att själva se syftet än som kontrollerar och kräver det av dem. Jag leder med visioner och värderingar, genom att vara äkta och transparent. Och jag gör det genom att vara tydlig i både mina övertygelser och mina tvivel.

Skillnaden, mellan chefer och ledare - blir ganska viktig att se på här. För jag är inte en chef i den bemärkelsen. Utan mer en ledare. Där en chef snarare är en person som fattar beslut, ansvarar för mål, budget, redovisning och kontroll i första hand - så är en ledare snarare den som tydliggör värderingar och syfte, och som samtalar om vision och initierar förändringar. Det viktigaste i ledarskapet är här dialogen. Kommunikationen med andra, med möjlighet för perspektiv från båda delarna. Det kan inte bara vara att sända information genom en kanal, utan om att skapa en gemensam förståelse. Chefens fokus är här och nu, med dagens givna ramar och regelverk. Ledarens fokus måste vara framtiden, och vägen dit.

Så jag drömmer om att få skriva historia ibland. Att drivna det här magnifika teamet.
Att skapa synkronisering i mål och ambitioner, att skapa mod och trygghet. Där varje individ har sin egen plats och egen roll, men där det gemensamma siktet är absolut säkert. Och i grunden handlar det om att utveckla individer. Att förstå psykologi och gruppdynamik här är essentiellt, så jag tackar högt och lågt för att jag fått växa upp med två strålande psykoterapeuter som föräldrar här. Och jag tackar kanske än mer för att alltid haft ett intresse för att förstå människan, och begravt mig i böcker om psykologi och filosofi sedan 8 års ålder. Jag tror jag måste varit 8 när jag första gången läste ut Sophies Värld. En grundkurs i filosofi.

Men det viktigaste i mitt eget lärande måste ändå vara alla människor jag mött på vägen.
Oerhört drivna och modiga personer. De rädda och skrämda. Dem med mervärdeskomplex och dem med mindervärdeskomplex. Dom som varit rädda för aliens, dom som trott på spöken och dem som inte trott på särskilt mycket alls.

Det är i alla individuella möten jag utvecklas mer och mer. Och det är i alla individuella skillnader jag hittar de utmaningar som helatiden tvingar mig att självreflektera. Att omvärdera mitt egna ledarskap för att utveckla det mot det bättre.

För återigen så  handlar ledarskapet för mig om den ständiga respekten för människan, den ständiga utvecklingen och lärandet. Utan alla olikheter hade jag aldrig haft möjlighet att få slipa fram dessa mål för mig själv.

All human

Aw. Så himla tjejigt.

Så himla jävla tjejigt. Rosa och fluffigt och känsligt.
Jag vill bara kräkas på dig ditt efterblivna fanskap.
Vakna, det här är 2000-talet. Jag vinner lätt över dig i både Paintball och Guitar Hero,
Men vem fan bryr sig? Sluta vara så jävla efterbliven, vill jag säga.
Men jag säger det inte.

Och det är söndagskvällar som idag som jag inte borde sitta på Facebook, för det växer fram en liten minihitler i mig som vill rädda världen från stupidity. Och jag fäller bara mig själv. Försöka vara en god människa går ju sådär när jag inser att jag sitter och mentalt idiotförklarar folk för att dom tycker saker om andra. Jag gör ju samma sak själv. Vilken hycklare jag är. Men god damn it, är vi inte människor allihopa?

Det som skiljer oss åt är om vi gör action av våra hemska tankar eller inte.
Alla har dom, inte alla ger utlopp för dom.
That is the difference mellan geni och idioti.

Och jag läser och läser och blir mer och mer irriterad. Liksom självplågeri på något vis.
Freud hade säkert refererat till det som sexuellt, but I doubt it is. Jag kan inte skilja på om det skrämmer eller fascinerar mig att människan är så som hon är ibland.

Man brukar ju säga att sådant agg gror ur avundsjuka, men det blir liksom inte rätt det heller känner jag. Det enda jag kan känna är kanske avundsjuka inför hur lätt livet skulle vara om man inte såg världen ur ett sådant större perspektiv. All bout the neighbour liksom. När man hittar irriationsmomenten i sådana basala saker som vad andra gör, hur andra ser ut eller liknande så måste världen vara himla okomplex.

För mig är den allt annat än okomplex. Så ja, kanske är det avundsjuka.

För mig ser jag inte på något som "This is it". Jag söker helheten. Omfånget. Djupet. Bakgrunden. Faktorerna. Valen. Fasorna. Rädslorna. Motiven.

Jag söker allt det där som påverkar det utfall andra dömer.

Jag tror det finns en känsla bakom varje känslokallt beslut.
En närhet bakom varje distans.
Ett motiv bakom varje agerande.

Jag tror aldrig på "This is it". Cause something made it. Och det är det där "something" som fascinerar mig för mycket för att jag kan döma.

Tugga salladen, men gör det halvsnyggt

Fan i helvetes jävla skit.

Jag brister ut i Svenska Akademins ordlistas absolut populäraste svordomar medan det flyger pannkakssmet över den nystädade köksbänken. Sleven av metall som jag använder för att ösa ut smeten i pannan har av fysikens lagar såklart hakat sig fast i den magnetiska knivhållaren som är uppskruvad i kaklet. Den sätter sig som en pinne i cykelhjulet mellan mig och skålen.

Barnet tittar på mig och brister ut i ett hysteriskt skratt. "Men vad du svär Micki!". Hon viker sig dubbelt av skratt medan jag fumlandes försöker torka upp oredan med ena handen, och vända pannkakor med den andra. Det osar av mjöl, ägg och socker. Sylten står på bordet bredvid grädden. Livet är vad det är. Fan också, det är helt jävla underbart.

Det är helt jävla fucking underbart det här galna tillståndet vi virrar runt i i sisådär 80 år, det som vi kallar vårat liv. Det händer liksom helatiden, utan att vi ens behöver anstränga oss. Vi har det serverat på silverfat, och vi äter upp det med händerna. En dos om dagen är bra för magen.

Resten av dagen kommer barnet till mig ungefär en gång i halvtimmen och frågar: "Minns du? Det med pannkakorna." och hon bryter ut i hysteriskt skratt igen. Söta Minna. Tänk att den fria uppfostran jag själv fått kunde leda till något sådant här. En händelse i ett kök en helt vanlig veckodag som bidrar till det viktigaste vi har. Skrattet. Glädjen.

Det vi så ofta glömmer bort. Det som oftast finns tillhands så nära, om vi bara tillåter oss själva att få vara lite jävla okontrollerade någon gång. Om vi kan släppa den där bilden av hur man borde bete sig. Hur man borde vara.

Fuck that shit.

I min värld behöver saker inte vara så jävla rätt helatiden.
Man behöver inte vara så jävla snygg alla dagar i veckan.
Det är ofta vad vi tror att andra förväntar sig som sätter upp ramar och regelverk för oss själva. Ramar som blir till hinder. Hinder som fäller oss, hindrar oss, saktar ner oss och bryter sönder oss med jämna mellanrum.

Så om alla bara kunde sluta förvänta sig shit, var hade vi hamnat då?

Jag sitter på Max Hamburgerrestaurang och ser den röda hoppborgen. Bara till för små människor står det på en skylt. Tre barn hoppar runt i lycka. Runt omkring uteplatsen går ett staket i trä. Ett av barnen har insett att man kan gå balansgång där. Jag sitter sådär halvfixad och halvsnygg och tuggar på min sallad. Jag drömmer mig bort och låter mina mentala bilder sätta färg på tillvaron. Föreställer mig hur jag klättrar upp i mina kilklackade skor och vandrar runt där. Balansgång. Sneglar ner på alla stora människor som inte får hoppa i hoppborgen, och bara går balansgång.

Bara för att jag inte vill vara varken en stor eller en liten människa. Inte låta det vara det regelverk inom vilket jag måste finna mig att få hoppa i en hoppborg eller inte. Bara för att jag vill sätta upp ett långfinger ibland, lite luftigt mot världen. Få vara lite vild igen.

Den här lilla ettriga känslan i mig. Den.
Har alltid funnits, kommer förmodligen aldrig försvinna.
Vem är den, och vad gör den i min kropp?
Den lilla lilla lågan som brinner.
Känslan av att fortfarande vilja färglägga allt jag ser som är grått och har konturer.
Bara en färg i gråskalan skulle göra skillnad.

Bara en endaste liten färg.